Idag var det oemotståndligt, att ströva ’kontrollerat vilse’. Det är mitt absoluta favvo och infinner sig spontant, som ett behov eller ett ’kall’. Jag har märkt att när omvärlden blir alldeles lagom oförutsebar blir allt ett litet äventyr; ett särskilt tillstånd infinner sig; sinnena öppnar sig och blir varse – allt. I detta tillstånd sker flera ljuvliga ting:
Allt öppnar sig i ett nu, som när vi reser till en helt ny plats, ni vet. Blir levande och förhöjt, tid och rum öppnar sig, fast du bara spankulerat ca 20 minuter in i naturen
Det blir livsförhöjande. Varenda stig, spillning, trädformation, solglitter, spindelnät, stubbe, blad, rörelse, färg, mönster ja allt blir en ny, sällsam upptäckt, gör en upprymd och glad, som att hitta en skatt. Om och om igen.
Kontrasterna förhöjer tillvaron. Att veta ’ungefär’ var jag är och ändå undra, bli osäker, trampa lite ’fel’, hamna i ett kärr och återvändsgränd och söka mig fram, skapar en kontrast. När den välkända stigen eller gångvägen väl uppenbarar sig känns den härligt trygg. Vägen som tidigare inbjöd till vandring på ’autopilot’ blir nu en skön hemvist. Ja, bara några enkla och fina vägar in mot Naturvaro
, att få försjunka i naturen med alla nedärvda och fantastiska förmågor vi har för att känna oss som en levande del av något större
